Inciklad av stjärnhärars krestsande fält, 
från alla väderstreck en vidgande reflektor 
Likt en fabeldröm som sammansmält 
och visas av av en översinnlig projektor 
En bländande aftonsol där står förblödd, 
med irreversibla strålar från naturen flöde 
Min spegelbild i sfärens sidor är född, 
är det här jag skall finna mitt öde? 
Hänförd av dess hypnotiska komplexitet 
i en allomfamnande universalitet, 
fantasifullare än sagans poet 
Bildspel sprungna ur själens essens 
spränger varje tankes gräns, 
ett klot bortom världsalltets kvintessens 
Dess yta är klädd av stjärnestoft 
som med tusen ögon stirrar 
Rakt in i sinnets gömda loft, 
i en dimvärld jag ändlöst irrar 
I detta töcken vilar ett tusenårsrop 
kvävt av ett vakums strikta karisma 
Som girigt omsluter och håller ihop 
den silvriga glasglobens gnistrande prisma 
Jag beskådar genom detta fönster 
mörkrets och ljusets eviga konflikt 
I sfärisk abberations förvrängda mönster 
vindlar de samman i ett glödande skikt 
Bildspel sprungna ur själens essens 
spränger varje tankes gräns, 
ett klot bortom världsalltets kvintessens 
Dess yta är klädd av stjärnestoft 
som med tusen ögon stirrar 
Rakt in i sinnets gömda loft, 
i en dimvärld jag ändlöst irrar 
Hänförd av dess hypnotiska komplexitet 
i en allomfamnande universalitet, 
fantasifullare än sagans poet 
Bildspel sprungna ur själens essens 
spränger varje tankes gräns, 
ett klot bortom världsalltets kvintessens






 
