Låt mig välkomna dig in
Längst in I tomrummet
För jag har tröttnat
Och orkar inte mer
En vass kniv I handen
Så öppna dörren nu
Du kallar det befängt,
Men för mig är det allvar
Det vet du
För det hänger I luften
Ursäkta, minns du mig?
Nej jag skulle inte tro det
Du känner nog inte igen
Ett maskerat ansikte
Tillbaka för vedergällning
Med vansinniga röda ögon
Här slutar det inte I ordklyveri eller utskällningar
Dödsfall och överfall
Knivhugg och våldtäkt
Kidnappningar och tortyr
Jag jagar dig efter döden
Inte ens din själ går säker
För jag slutar inte förrän
Allt ljust är släckt
Känn min hängivenhet
I detta lugn före stormen
Varje dag känns så tung
Så ett stundande självmord
Är så mycket mer än fantasier
Tankar och tomma ord
I vilka jag inte längre känner igen mig
För insikt kräver mer än förståelse
Intensivt för den otålige
Givande så länge den enskilde står på sig
Belönad med ett taktiskt allseende
Vilket förklarar ett psykotiskt beteende
Så det är bara att släppa idén
Ja, det kallas allvar
Jag förstår inte mening av "förlåtelse"
För medan jag gräver grav efter grav
Funderar jag över
Om skillnaden ens är så stor
Mellan spräckta vener
Och brutna löften?
